JULIAS - [email protected]

En jättefin text som vi har i uppgift på etiken att läsa igenom och identifiera innebörden o.s.v.
Mycket text, jag vet, men läs den!

- - - -
När jag förut tänkte på kärlek såg jag bilden av ett nyförälskat par framför mig. Den där pirrande första tiden när man inte kan låta bli att ta på varandra och allt kretsar kring det underbara i att man är älskad av den enda felfria människan på jorden. Det är så lätt att älska då, innan verkligheten blir för verklig och motgångarna hopar sig.

När jag passerar sal 23 får kärleken ett annat ansikte, ett åldrat ansikte, men mycket vackert. Det jag ser ger ordet livskamrat en stark och självklar betydelse. Det går inte att ta miste på att de älskar varandra och att tiden de har tillsammans är dyrbar. Einar har lungfibros. Han är för dålig för att kunna komma hem på permission ens en sista gång. Sonja stryker honom över kinden och tar hans hand i sin. De sitter tätt, tätt tillsammans och viskar förtroligheter. Ibland när hon inte riktigt hör vad han säger lyfter hon på syrgasmasken. Han har femton liter, det är vad mätaren kan ge. Det bubblar i vattenflaskan och tv:n står på och talar för sig själv. Hans bröstkorg häver sig som om han sprang ett maratonlopp. Andetag för andetag i ett högt tempo. Hon hjälper honom att dricka lite öl. En klunk bara. Sen blir han andfådd och behöver ta på sig masken igen. Han ler mot henne och blicken är full av ömhet och jag känner en klump i halsen som inte riktigt går att svälja ned.

Jag tänker på de svåra år de har delat när sjukdomen allt mer tagit honom i sitt våld. Oron vid varje försämring och de många besöken på sjukhusets akutmottagning. Dag och natt har hon vårdat honom hemma. Hjälpt honom till toaletten, matat honom, tvättat honom – den senaste tiden som en kärleksförklaring, inget annat. Den romantiska filmen med unga vackra skådespelare som rullar på tv:n i rummet ter sig plötsligt ganska händelselös och tunn mot den verklighet jag ser. Sonja vill vara kvar över natten. Vi bäddar en tältsäng åt henne på salen, men hon väljer att sitta i en fåtölj bredvid Einar så att hon kan luta sig mot hans axel och känna hans närhet. Då kanske hon kan slumra en stund.

Jag går runt med nattmedicinen och tittar sedan in till Einar och Sonja igen. Einar sitter kapprak i sängen och drar efter luft. Jag ser paniken i hans blick. Han försöker slita av sig masken. Sonja försöker sätta tillbaka den. Jag ser att hon gråter. Jag skyndar mig att spruta de läkemedel som finns ordinerade och till slut faller han in i ytlig slummer. Kroppen häver sig och kämpar för att få det nödvändiga syret. Sonja som vilar mot hans arm vaggas med i rörelsen. Hon ser vädjande på mig och viskar.

»Måste han ha det så här? Blir det inte bättre än så här?« Och jag känner min otillräcklighet. Jag sitter kvar hos dem en stund, men blir sedan kallad till en annan sal där patienten fått ett smärtgenombrott. Jag ringer jourläkaren. Inställningarna på morfinpumpen måste ändras. Det var länge sedan jag gjorde det sist och jag får titta i manualen och för säkerhets skull stämma av med en kollega på avdelningen bredvid. När jag nästa gång kommer in på sal 23 är Einar död. Den röda ansiktsfärgen har givit vika för en grågul ton. Läpparna är lika vita som lakanet. Sonja sitter och stryker hans kind. Syrgasmasken ligger på täcket. Hon ser intensivt på mig men verkar inte upprörd.
»Jag tog av honom syrgasen. Han ville inte ha den. Han ville inte leva längre«, säger hon.

En Etiknovell av Anna Jansson